Alla människoöden borde vara värda en dikt och framför allt dom som inte har en röst eller inte vill, kan eller vågar använda den. Det finns dom som ser slutet av sina liv men som inte förstår vart det tog vägen. Några ger upp och andra blir bittra. Några panikslås och andra resignerar och flyr. Det finns dom som lever med smärtan som sin enda vän. Varje dag. Andra lever i medias fiktiva verklighetsvärld. Men saknar någon bredvid. Det finns dom som inte syns bakom dom som skrattar och ler. Det finns dom som trodde dom syntes. Men det var inte så. Det finns kvinnor som blir slagna. Några hämnas. Andra finner sig. Det finns äktenskap utan kärlek och män utan kvinnor och ensamma nyårsaftnar. Det finns dom som inte har någon framtid. Andra har inget att förlora. Inte ens sin egen framtid. Alla dessa öden tränger sig in i mitt liv och har blivit rimmade verser.
Hur känns det när man förstår att man ska dö? När livet tar slut? Vilka känslor föds? Skräck? Saknad? Tillförsikt? Uppgivenhet? Döden kan oinbjuden komma på bussen till jobbet, i väntrummet på en akutmottagning, på en bänk i Katrineholm, i trappan på tunnelbanan, under fisketuren, i bastun, på julafton och på närmaste övergångställe. Döden har till skillnad från livet inte något slut. Ingen vet därför vad som sker. I min diktsamling Skuggor och längtan lät jag kampen att leva stå i centrum. Här har döden huvudrollen. Jag förstår idag inte döden bättre. Men jag förstår bättre värdet av livet.
Carl Fridh - Fem vakna sinnen 